mallamyras

Det är inte klokt! Jag kan inte förstå att det redan har gått en helg. Det har varit en arbetsam helg, i alla fall för Markus. Han har arbetat både lördag och söndag, med avbrott för att fika med mig. Då kan det ju tyckas vara lugnt och skönt hemma, men jag hatar att vara ensam. Visst, jag kan se viss charm och vilsamhet i att vara ensam. Men jag är hellre ensam med någon, svårt att förstå? Jag menar att det känns mycket bättre att göra individuella saker på samma plats, i samma rum eller lägenhet. Jag blir så grymt ineffektiv. Nu sitter jag här istället för att rätta elevtexter...samvete... framförallt för att jag nu i min ensamhet kunde varit effektiv och arbetat. Varför ska vi vara så effektiva egentligen?

Ibland tar bara orken och entusiasmen slut. Det är slut på mina extra krafter, jag har inte möjlighet att hämta eller fylla på min ork, reserverna har sinat, de är slut. Frågan dyker upp, vad händer då? Är det nu det finns risk att gå in i väggen, bli utbränd eller ränna in i kaklet. Aaaa! Småsaker blir gigantiska, småsaker börjar påfresta, småsaker blir för många småsaker tillsammans. Bläddrar i min kalender och inser att det ska komma ännu fler småsaker...
"Hetsa inte upp dig för småsaker" ska bli min nya ledstjärna. 


Akke på båten iförd flytväst, såklart, påväg över till Rätö. Han älskar att åka båt.

Det är tur att jag har världens snällaste, mjukaste och lugnaste vovve. Det är också tur att han finns och tvingar mig att bryta säkerligen ohälsosamma mönster. Han ser till att jag dagligen kommer ut, han väcker mig på morgonen, han tröstar mig när jag är nere och han påminner mig ständigt om att jag borde njuta av livet. Hans liv är kort, för kort. Därför påminner han mig om att vi ska ta till vara på den tid vi har tillsammans, men även att min tid inte heller är oändlig.

Tänk att julen redan är över, det är overkligt. Jag försöker verkligen stundtals leva i nuet, tänk att det ska vara så svårt. Så här i efterhand önskar jag att jag hade njutit ännu mer av allt som julen inkluderar. Jag borde suttit och drömt framför brasan och sett olika fantasifigurer i flammorna, jag borde läst en bok i en glimmande julgrans sken, jag borde lyssnat mer uppmärksamt på vad alla sade fast jag blev trött... Kanske är detta den högtid som ställer högst krav och förväntningar och allt jag vill, och många med mig, är att umgås med nära och kära. Inget stort eller orimligt krav egentligen. Kanske är är det också så att barndomens jular gör sig påminda, eller rättare sagt jag minns dessa men vet att de inte längre existerar på samma sätt. Jag är äldre. Det är ett kallt, men dock ett ofrånkomligt konstaterande. Julen är barnens, men den är också glädjens och närhetens.

Det är viktigt att vi kan stanna upp och se varandra, på riktigt. Det är viktigt att vi tar oss tid att lyssna och förstå. Det är viktigt att kunna glädjas med andra och åt småsaker i vardagen. Men framförallt är det viktigt att lyssna till sitt eget hjärta.