mallamyras

Det är en ganska märklig känsla att inte äga någon röst. Min förkylning har satt sig på stämbanden och vill jag framföra något måste jag viska. Vilket i sin tur heller inte är bra för stämbanden. Utan röst inser jag plötsligt hur mycket jag pratar om dagarna, blir frustrerad. Imorse när jag vaknade var det först mycket sämre och jag fick panik och tänkte "jag kommer kanske aldrig att få tillbaka min röst". Allt handlar klart om kommunikation, att inte kunna deltaga i denna på samma villkor som alla andra. Men ett litet knep har jag, till Markus irritation, kommit på. När jag inte kan ropa och vill locka uppmärksamheten till mig så visslar jag...undrar just hur länge detta ska fungera? Resultatet just nu är ganska bra, för både Akke och en smått irriterad Makus kommer. Akke positiv med viftande svans och Markus frågande "vad vill du nu?". Nu är det inte så att jag HELA TIDEN visslar, jag försöker välja tillfällen med omsorg, de som jag anser är viktigare. 

Igår ringde en säljare. Det var inget nummer jag kände igen, varför jag länge funderade på om jag skulle besvära mig med att svara. Tillsist lyfte jag luren och viskade att jag inte hade någon röst. "Bra" svarade kvinnan i luren, då kan du inte tacka nej till detta erbjudande, du kan bara säga mmm hela tiden! Jag lade på telefonluren, fast jag fick först en rekommendation om te, honung och något mer som jag inte minns...sedan lovade hon återkomma i nästa vecka, jag kunde inte säga nej.